Debatt 2019-02-28

”Unga forskare skräms bort av otrygg karriär”

Staten bör vara en förebild när det gäller trygghet på arbetsmarknaden, skriver förbundsordförande Ulrika Lindstrand tillsammans med företrädare för Saco, SULF, Naturvetarna och Sveriges läkarförbund på SvD Debatt.

Regeringen talar ofta om att det är viktigt med trygghet på arbetsmarknaden, men man tycks ha glömt bort en del av forskarna på våra statliga universitet och högskolor som har stipendier. Idag utför doktorander cirka en tredjedel av den forskning som publiceras från svenska lärosäten. Trots det är det ingen självklarhet att doktorander ska få lön som ersättning för sitt arbete. En del doktorander får istället stipendier som ersättning och de får då ett kraftigt försvagat socialt skyddsnät. Som nästa steg i forskarkarriären lockar för många en tjänst som postdoktor. Men även postdoktortjänster finansieras med stipendier. Det finns inte någon officiell statistik att tillgå men problemet med postdokstipendier förekommer vid de flesta svenska lärosäten.

Saco, SULF, Sveriges Ingenjörer, Naturvetarna och Sveriges läkarförbund kräver nu att regeringen tar sitt ansvar och ställer krav på universitetsledningarna att erbjuda anställning till samtliga doktorander och postdoktorer istället för stipendier.
Det vanligast argumentet för stipendier för doktorander är att de inte utför ett arbete utan att det är en utbildning. Därför bör inte de som utför denna forskning ha rätt till någon del av den sociala trygghet som andra medarbetare på svenska lärosäten får. I stället ska arbetet betraktas som en förmån som kan betalas av stipendier. Vi håller inte med. Doktorander och postdoktorer utför ett arbete, ett mycket viktigt och kvalificerat arbete för svensk forskning.

Stipendier är billigare för lärosätet och andra som finansierar forskningen eftersom man kommer undan att betala skatt och arbetsgivaravgifter. Vi hävdar istället att staten smiter från sitt arbetsgivaransvar när stipendier tillåts på statliga lärosäten. Det är inte tillåtet för privata arbetsgivare att låta bli att anställa sin personal och att inte betala arbetsgivaravgifter. Men det är tillåtet för staten som arbetsgivare att göra det och därmed undanta doktorander och postdoktorer från det sociala skyddsnät som andra på arbetsmarknaden tar för givet. Samtidigt som andra delar av samhället går miste om inkomstskatter och arbetsgivaravgifter.

För oss är det självklart att doktorander ska jämföras med till exempel AT-läkare och tingsnotarier som har ett liknande skyddsnät som alla andra på den svenska arbetsmarknaden. Det räcker inte med det begränsade skydd som stipendier innebär. Det är också ett jämställdhetsproblem. Vi möter ofta unga forskare som sent omsider insett vilka konsekvenser stipendiefinansieringen kan få för dem personligen. En ung kvinna berättar att hon fasar för hur det skulle bli om hon blir sjuk, bli gravid eller skadas på arbetet. Hon skulle då inte få någon ersättning alls genom sociala skyddsnät. Hon funderar nu på att söka sig utanför akademin till ett tryggare jobb.

Färre är intresserade av att göra en forskarkarriär och ännu färre planerar att stanna i akademin efter doktorsexamen. De otrygga villkoren leder till att många istället väljer att lämna akademin för tryggare villkor inom näringslivet eller utomlands. Det gäller både arbetsmiljön och anställningsvillkoren i övrigt. Men karriären är inte tryggad efter avlagd doktorsexamen: som nästa steg i forskarkarriären lockar en tjänst som postdoktor. Men oskicket med stipendier istället för anställningar förekommer även då det gäller postdoktorer, speciellt bland utländska postdoktorer. Postdoktorer som finansieras med stipendier förekommer vid de flesta svenska universitet och högskolor. Men gruppen syns inte i någon officiell statistik. 
Det är av stor vikt för Sveriges framtid som kunskapsnation att vi har många forskarutbildade i Sverige. Det bästa sättet få fler att vilja söka sig till forskar- och universitetslärarkarriären är att skapa bättre villkor för gruppen genom hela forskarkarriären. Och det har vi definitivt inte nu. 2017 infördes huvudregeln i högskoleförordningen att alla doktorander ska ha anställning. Då hade cirka sju procent av doktoranderna stipendier. Men ändringen har inte förbättrat situationen nämnvärt – idag är det fortfarande många doktorander som inte har någon anställning.

Det är mycket märkligt att detta får fortgå och att staten, år efter år, ser genom fingrarna med det faktum att högt kvalificerade människor utför arbete med usla villkor på statliga myndigheter. Vi kräver nu att regeringen tar sitt ansvar och ställer krav på universitetsledningarna att erbjuda anställning till samtliga doktorander och postdoktorer istället för stipendier. För att det ska kunna genomföras krävs en statlig satsning på ökade basanslag och övrig finansiering till forskning som finansierar tjänster.

Ulrika Lindstrand
ordförande Sveriges Ingenjörer

Göran Arrius
ordförande Saco 

Mats Ericson 
ordförande Sveriges universitetslärare och forskare

Erik Petré
ordförande Naturvetarna

Heidi Stensmyren
ordförande Sveriges läkarförbund