Inför varje avtalsrörelse återkommer samma budskap från arbetsgivarna om att löntagarna måste ta ansvar genom återhållsamma lönekrav. Vi i Facken inom industrin menar att diskussionen i stället behöver breddas och att ansvaret för svensk konkurrenskraft måste gälla alla aktörer. Höga löner är inte motsatsen till konkurrenskraft. Tvärtom kan goda löner driva investeringar, produktivitet och företagens förmåga att attrahera rätt kompetens.
Konkurrenskraft skapas också genom investeringar, innovation, energi, infrastruktur, kompetensförsörjning och fungerande myndighetsprocesser. En väl fungerande lönebildning kan inte kompensera för de brister som finns inom dessa områden. Där har i stället företagen, ägarna och lagstiftare sina delar av ansvaret.
Sverige har snart 30 års erfarenhet av Industriavtalet. Under den tiden har industrins internationella konkurrenskraft kunnat kombineras med stigande reallöner. En ansvarsfull lönebildning utgår från inflationsmålet, produktivitetsutvecklingen och vad den internationellt konkurrensutsatta industrin långsiktigt klarar. Men problemet uppstår när frågan om svensk konkurrenskraft reduceras till en fråga om lönekostnader.
Inför avtalsrörelsen 2027 är vi i Facken inom industrin redo att ta ansvar för en lönebildning som stärker både konkurrenskraften och löntagarnas villkor.
För att det ska fortsätta vara möjligt måste alla ta sitt ansvar: löntagare, företag, ägare och staten. Det gemensamma ansvaret kan därför inte bara riktas mot löntagarna.
Det här är en sammanfattning av en debattartikel publicerad 26-10-07 i Dagens Industri, undertecknad av Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer, Peter Hellberg, förbundsordförande Unionen, Marie Nilsson, förbundsordförande IF Metall, Madelene Engman, förbundsordförande GS-facket och Natasa Stojkovic, förbundsordförande Livs.