Sveriges Ingenjörer

”Industriavtalet bidrar till stabilitet i en orolig tid”

Industriavtalet har överlevt ett kvartssekel av skiftande konjunkturer. Avtalet gjorde slut på en skenande löne- och prisspiral som alla förlorade på, och gav i stället höjda reallöner och en starkare industri. Trots utmaningarna hjälper modellen fortfarande arbetsmarknadens parter att lösa svåra frågor. Förbundsordförande Ulrika Lindstrand skriver på DN Debatt med övriga ordföranden för Facken inom Industrin. 

För 25 år sedan överraskade industrins parter omvärlden. Ett helt nytt samarbetsavtal, Industriavtalet, undertecknades och är sedan dess en stabil grund för lönebildningen i Sverige. Ett alltmer osäkert världsläge skapar utmaningar, och som parter behöver vi hålla fast vid faktorer som skapar trygghet och långsiktig hållbarhet på svensk arbetsmarknad. Industriavtalet är en sådan faktor.

Avtalet har hållit i hög- och lågkonjunktur, överlevt en djup finanskris och en pandemi. Det har varit ständigt ifrågasatt men samtidigt stått fortsatt starkt. Hur förklaras Industriavtalets livskraft?

 

Huvudsyftet med avtalet är att det ska främja industriell utveckling och goda arbetsvillkor för anställda inom industrin. Det handlar om hur vi säkerställer svensk industris och ekonomis internationella konkurrenskraft och samtidigt lägger grunden för ökade real­löner.

Ordföranden

Facken inom Industrin - Sveriges Ingenjörer, Unionen, IF Metall, GS-facket, Livmedelsarbetarförbundet

Det så kallade märke parterna inom industrin sätter i en avtalsrörelse har den normerande roll som ger långsiktig hållbarhet.

Hur ser facit ut hittills? Reallönerna har ökat med hela 60 procent under de år vi haft och följt Industriavtalet. Ett imponerande resultat som gäller för hela arbetsmarknaden. För svensk industri har det sammantaget varit en framgångsrik period. Under de första tio åren skedde en välbehövlig åter­industrialisering av Sverige. Sedan kom finanskrisen, som drabbade svensk industri mycket hårt.

Återhämtningen gick trögt under flera år men allteftersom har svensk industri och svensk ekonomi stärkts. De senaste två åren har präglats av pandemin och dess följdeffekter men vi kan se att Sverige och svensk industri även under den här tiden haft en starkare utveckling än de flesta andra länder.

Dessa starka resultat är en viktig förklaring till Industriavtalets livskraft. Under 1970- och 1980-talen var lönebildningen en del av problemet med en skenande löne- och prisspiral där alla var förlorare. Sedan 1997 är lönebildningen i stället en positiv faktor i svensk ekonomi. Lönebildningen bidrar till stabilitet och förutsägbarhet. Konflikterna på svensk arbetsmarknad är få.

En annan viktig förklaring till framgången är den breda samsynen om den internationellt konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll. Denna princip har en historia med rötter i Saltsjöbadsavtalet. Industriavtalet innebar att detta åter blivit praktisk politik och har bidragit till att parts­modellen stärkts och att viktiga och svåra frågor har kunnat lösas av parterna på svensk arbetsmarknad.

Modellen för lönebildning i Sverige i dag fungerar. Samtidigt finns det utmaningar. Nedan följer fyra.

1.Fortsatta reallöneökningar kräver stort fokus på konkurrenskraft och tillväxt. Reallöneutvecklingen har de senaste decennierna varit god och stått i tydlig kontrast till tidigare perioder. En förklaring är att inflationen tidvis varit ovanligt låg. Men för att reallönerna ska fortsätta öka i den takt många vant sig vid måste produktiviteten öka.

Det förutsätter att investeringar i människor, maskiner och ny teknik varaktigt ligger på höga nivåer. Den nyindustrialisering som inletts i Sverige är ett viktigt steg för att lyckas. Sverige måste vara attraktivt för investeringar. Energitillgång, effektiva tillstånds­processer och en utbyggd infrastruktur är avgörande.

2.När allt fler grupper, av olika skäl, kräver att just de ska ha mer i löneökning, riskerar det att bli ett hot mot reallönerna för alla. Facken inom industrins uppfattning är att ingen vinner på att förhandlingsresultat mäts och jämförs på hundradelen av en procent. Däremot skulle en utveckling där allt fler grupper lyckas höja sina löner mer än industrimärket vara ett hot mot modellen. Då kan lönekarusellen åter rulla i gång och då blir vi alla återigen förlorare.

En risk som kan bli högaktuell under ett valår som 2022 är att den politiska inblandningen där löne- och arbets­villkor för olika yrkesgrupper lyfts fram går över styr. Detta motsäger inte att det kan finnas skäl för någon grupp att vid något tillfälle få mer. Sådana avsteg och undantag bör i så fall vara allmänt accepterade.

3.Det är viktigt att alla aktörer agerar så att förtroendet för Riksbankens inflationsmål upprätthålls. Arbets­givarna anser att inflationsmålet saknar betydelse för lönebildningen. Deras inställning är problematisk för acceptansen av industrins lönenormerande roll. De inser att reallöneökning är ett viktigt mål för de anställda men tror inte på inflationsmålet och att Riksbanken kan uppfylla det.

Inflationen har sedan finanskrisen tidvis varit lägre än målet vilket bidragit till arbetsgivarnas misstro. Men faktum är att Riksbanken på senare år har visat att den tar inflationsmålet på allvar och klarar av att hålla inflationen runt målet.

Pandemin medförde att inflationen rasade och nu är inflationen hög. De långsiktiga förväntningarna är kvar nära inflationsmålet. Blir perioden som inflationen avviker från målet långvarig riskerar lönebildningen att påverkas. En stabil och förutsebar inflation, vilket Riksbanken har till uppgift att leverera, gör det enklare för parterna att bedöma konsekvenserna av sina förhandlingsresultat.

4.Klimatomställning, digitalisering och ökade krav på förnyelse ställer industrin och dess anställda inför helt nya utmaningar. Ny teknik och hård internationell konkurrens skapar ett högt omvandlingstryck. Det ökar osäkerheten om de befintliga jobbens varaktighet och ställer krav på ny kunskap.

Industrins parter har länge arbetat med att förbättra kompetensförsörjningen. Det krävs ökade satsningar på kompetensutveckling, ett bättre utbildningsutbud och förbättrade omställningsprogram. Åtgärderna är avgörande för att främja företagens och de anställdas trygghet och utveckling.

Avslutningsvis: Verkligheten förändras. Vi menar att Industriavtalet kan fortsätta att vara en stabiliserande faktor i en orolig tid. Industrins beroende av omvärlden har ökat under de senaste decennierna och andra delar av ekonomin blir alltmer utsatta för internationell konkurrens.

Fler parter med avtal inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn skulle kunna bli bärare av Industri­avtalet. I sådant fall måste dessa parter omfamna avtalets grundläggande värderingar, samarbeten och förhandlingsordning samt bejaka och arbeta för att stärka kollektivavtalets ställning på arbetsmarknaden. Behovet av att skapa reella och stabila löneökningar, samtidigt som Sverige kan behålla sin internationella konkurrenskraft, kommer inte att avta.

Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjöre

Martin Linder, förbundsordförande Unionen

Marie Nilsson, förbundsordförande IF Metallr

Per-Olof Sjöö, förbundsordförande GS

Eva Guovelin, förbundsordförande Livs

Om Facken inom industrin

Facken inom industrin är ett samarbete mellan fackförbund som organiserar anställda inom industrin. Sveriges Ingenjörer ingår i Facken inom industrin tillsammans med är GS-facket, ­Livsmedelsarbetareförbundet, IF Metall och Unionen. När förbunden agerar gemensamt gör de det under namnet Facken inom industrin.

Facken inom industrin har tillsammans med arbetsgivarorganisationer inom industrin undertecknat Industriavtalet.

Läs mer om samarbetet på Facketinomindustrin.se

Till toppen