Gör inte om det där!

Enligt en artikel från BBC dömdes företaget att betala två miljoner pund för uppfinningen av den teknik som ligger till grund för de flesta av de blodsockermätare som används i dag av diabetiker världen över. Domstolen fann att detta motsvarade en fair share av de 24 miljoner pund företaget dragit in i licensavgifter.

Historien om hur det gick till, som den skymtar fram i BBC:s artikel, saknar inte charm:

”Using plastic film and glass slides from his daughter’s toy microscope kit and bulldog clips to hold it together, he built the first prototype of what is now known as the electrochemical capillary fill device (ECFD).”

I en kommentar säger sig företaget vara besviket över domstolens beslut att tilldela Shanks mer än han redan hade fått i form av ”lön, bonus och de förmåner han kompenserades med under den tid han var anställd för att utveckla nya produkter för företaget”

Med andra ord: Han gjorde det jobb han hade betalt för, och hade betalt för det jobb han gjorde. Done deal. Vi är färdiga här.

Shanks, å andra sidan, förklarar att en stark drivkraft för honom var att göra en insats för andra innovatörer. När processen inleddes 2006, hade inte en enda anställd kompenserats enligt den redan trettio år gamla patentlag som skulle tillförsäkra anställda innovatörer just en fair share av uppfinningar som inneburit en outstanding benefit för deras företag.

Det är vanskligt att bedöma rättsprocesser med nyhetsartiklar som enda underlag, men något tror jag ändå vi kan lära oss av detta.

Man kan förstå företaget. Shanks verkar också ha haft ett intressant och utvecklande jobb. Det ska väl också vara värt något? Dessutom: Två miljoner pund är mycket pengar för vem som helst.

Fråga Paul Polman, som var vd för Unilever fram till slutet av 2018 och under 10 av de 13 år tvisten med Shanks pågick. Polman hade nämligen en årslön på inte mer än 1,4 miljoner pund. Men nu behöver han inte ta fram skämskudden för det. Med tillägg och bonus förtjänade han (klart han gjorde!) ungefär 10 miljoner pund om året.

Det där kan låta orättvist, men det är inte det intressanta i just den här berättelsen. Här döljer sig en sensmoral – om uttrycket tillåts – som är av mycket större betydelse för företaget, och en som därtill bygger på dess grundläggande uppdrag: att tjäna pengar till ägarna.

För även om det kan låta mycket, orimligt eller rentav sniket, så står det knappast i strid med företagsekonomisk logik att belöna innovatörer. Jovisst, i det korta perspektivet är en sparad krona en intjänad krona. Men om vi drar oss till minnet den bland ekonomer så flitigt brukade glosan ”incitament” hamnar saken i en annan dager – se Polmans bonus igen.

För det är verkligen svårt att se vilket problemet är, vilket brottet mot sunda företags- och affärsmässiga principer skulle vara. Vad fanns det att vara rädd för? Att han skulle gjort om det? Att 100 andra hade lyckats med samma sak? Att företaget då hade dragit in ytterligare 2 400 miljoner?

Det låter för mig som en riktigt, riktigt bra affär. Även om de skulle räknat av 200 miljoner till innovatörerna.