Hur lojal ska man va?

Å ena sidan beskrivs det som något förlegat, något som hör flydda tider till, något som inte attraherar unga människor, som ju kommer att byta jobb många fler gånger i livet och helt saknar intresse för att ägna någon större del av sitt yrkesliv åt ett enda företag.

Ok, fine. Så kan det mycket väl bli. Att arbeta hela livet på ett eller möjligen ett par olika företag låter väl inte så hett.

Ändå har jag en gnagande känsla av att de här tankarna just nu tas upp, förstärks och sprids i politiken och på näringslivshåll i syfte att inympa känslan av att detta nu är den rätta och moderna inställningen, samtidigt som de av oss som inte håller med hänvisas till skamvrån tillsammans med våra grepar.

Varför? Jo, för att aktivt förändra de anställdas förväntningar och att förbereda dem på korta, tidsbegränsade och ytterst osäkra anställningar eller – ännu hellre – gig.

”Men det är ju det de vill ha, så hur kan det vara fel?” kan de då säga om någon dristar sig till att protestera, medan idén om lösa förbindelser alltså i realiteten oupphörligt underblåsts av dem själva.

Samtidigt vill jag säga att det här inte är tankegångar som delas av alla ens i näringslivet. Visst finns en del hårdkokta typer, men många jag mött visar sig som regel ha en betydligt nyktrare, och framför allt en mycket mänskligare inställning till de anställda. Kanske är det för att de som regel själva är anställda lika mycket som någon annan.

Och det är här den andra, diametralt motsatta beskrivningen av lojaliteten med företaget kommer in. Mer än någonsin tidigare, då ett jobb kunde innebära att uträtta ett visst arbete, få betalt för det och sedan gå hem, förväntas anställda idag ställa upp för sitt företag med själ och hjärta, i tid och otid, med personligt engagemang, hög och pinfärsk kompetens och stor kreativitet. Vad är det, om inte en begäran om lojalitet?

Det ska alltså brinnas passionerat för uppgiften, ändå antas man godvilligt acceptera – nej, praktiskt taget önska sig osäkra eller tidsbegränsade anställningar. För nu, stryker de vår självkänsla medhårs, nu är det annorlunda. Just du har ju unika kompetenser, insisterar de för att spela på vår fåfänga. Anställda – förlåt, medarbetare ska det naturligtvis vara – är inte längre de utbytbara kloner de en gång tidigare var.

Det hör vem som helst att det här inte hänger ihop. Lojalitet är en gata med dubbelriktad trafik. Lustigt nog bekräftas precis den tanken i de kollektivavtal som så ofta häcklas för sina ålderdomliga och kollektiva hängslen och livremmar:

”Förhållandet mellan arbetsgivare och tjänstemän grundar sig på ömsesidig lojalitet och ömsesidigt förtroende.”

Ömsesidighet alltså. Det är inget att skämmas för. Det ska vi inte glömma.

Inspirerat av tankegångar i ”Priset för sociala normer” ur ”Ologiskt” av Dan Ariely, Natur&Kultur, 2018.