Digitalisering som verktyg eller kärnverksamhet
Svenska företag (och myndigheter) kommer alla att utnyttja digitaliseringen i den mån de inte redan gör det. De stora verksamheterna alldeles definitivt, men även de små och medelstora. En annan sak är i vilken mån svenska företag är, kan, bör eller måste vara verksamma inom digitaliseringen i sig.
En jämförelse: Inte någonstans i Sverige finns det datorer eller surfplattor som är utvecklade och/eller tillverkade i landet. [1]
Är det ett problem? Om inte, är det ett problem om forskning och näringsliv i Sverige inte heller självständigt utvecklar system för tex artificiell kompetens, som nu är på allas läppar? Om vi antar att det ändå skulle ske, kanske till och med före andra, vilka är förutsättningarna för att frukterna av detta ska kunna stanna i landet?
När Intel 2017 köpte det israeliska företaget Mobileye, specialiserat inom sensorer och kameror för förarlösa fordon, gjorde de det med följande motivering:
“Scale is going to win in this market,” Brian Krzanich, Intel’s chief executive, told investors on Monday. “I don’t believe that every carmaker can invest to do independent development into autonomous cars.” (NYT, 13 mars 2017)
De behöver inte ha rätt, men för detta enda företag, som i dag har ca 450 ingenjörer anställda, var de villiga att betala 15 miljarder dollar (eller ungefär 300 miljoner svenska kronor per ingenjörsskaft, om de var lika många vid förvärvet).
Jag hyser inga tvivel om att det vore möjligt att på svensk mark bygga upp företag inom denna och näraliggande nischer. Men vilket svenskt företag skulle ha tillräckligt intresse och lika stora ekonomiska möjligheter att förvärva ett motsvarande svenskt företag?
Det är berättigat att också ställa sig frågan om detta har någon betydelse. Kanske inte, om vi fullt ut bejakar globaliseringen. Kanske ändå, om vi tror att det ekonomiska utbytet främst kommer att tillfalla förvärvaren och, i skattemässigt och sysselsättningsskapande hänseende, det land denne befinner sig i. Sveriges ingenjörer och innovatörer skulle således kunna fortsätta att göra enastående insatser, bara för att se dem köpas upp av digitaliseringsjättarna på andra sidan Atlanten, till ett pris som ingen kommer att kunna motstå vare sig av ekonomiska eller sentimentala skäl.
Svenska ingenjörer, företag och forskare kan inte göra allt. Det är ingen nyhet och närmast trivialt, men innebörden av detta håller alltså på att förändras. Inte nödvändigtvis för att vi skulle sakna förmågan utan – ytterst – för att vår tillgång till såväl resurser som människor är begränsad.
Mycket som är centralt för digitaliseringen – både hård- och mjukvara – kommer att kunna köpas mer eller mindre över disk. För flertalet verksamheter kan det mycket väl vara det mest rationella (jämförelsen datorer). De frågor som vi med den utgångspunkten måste försöka besvara är de klassiska: Vad gagnar oss mest? Hur ska vi fördela resurserna? Hur bygger vi vidare på – eller förändrar och utvecklar – Sveriges näringslivsstruktur och särskilda konkurrensfördelar? Vem bär vilken och hur stor del av ansvaret?
Digitaliseringen – vad den kräver och innebär – är oundvikligen svårdefinierat. Däremot törs vi säga att den kommer att beröra det mesta. Visst kommer att förefalla ytligt, men ha djupgående konsekvenser som knappast är förutsägbara. Annat kommer att te sig makalöst och i sig högst oväntat, samtidigt som effekterna är uppenbara, närmast banala, men inte mindre betydelsefulla.
Likafullt har digitalisering, robotisering och automatisering – vilken etikett vi än anser vara mest relevant – pågått länge, och det fortsätter den att göra, parallellt med diskussionen om vad den kommer att föra med sig.
Det hindrar inte att entusiasmen är stor, spekulationerna är många och önskemålen oändliga. Risken för tomtebloss och felsatsningar står i omvänd proportion till den osäkerheten. Men visst, nog är det spännande.
Referenser
[1] I vart fall för sedvanligt hemma- och kontorsbruk, bör jag kanske tillägga (och såvitt jag vet, vilket ändå säger något om jag skulle ha fel).
