Black Friday hela veckan

Antag alltså att jag byter ut bilen, huset, spisen, skjortan och cykeln mot en ny eller mot något helt annat, och att jag gör det fortare och fortare. Måste inte då min lön höjas fortare och fortare? Det låter lockande (jag arbetar dock för ett fackförbund), men det är inte något jag ännu hört nämnas av utvecklingsentusiasterna.

Det finns dock alternativ.

Ett är att produkterna blir billigare och billigare. Så tycks också ofta vara fallet. Då måste också utveckling, framställning, transport och försäljning sammantagna bli billigare. Det kan ske genom att lönerna minskar eller att de anställda blir färre och mer produktiva (och/eller att råvarorna blir billigare eller kvaliteten sämre, men det betraktar vi som en produkt i produkten, underkastad samma mekanismer, varför det lämnas därhän).

Men om antalet anställda går mot noll eller lönerna minskar, får allt färre råd att köpa nya produkter (eller gamla, eller över huvud taget). Låglöneländer kan visserligen fungera som en ”lösning” för tillverkningen, men bara så länge vi inte bryr oss om att de förblir det. Hm.

Ett annat scenario (kanske i kombination med ovanstående) är att jag minskar min del av kostnaden genom att antingen dela varan med någon annan (ja, delningsekonomi) eller att jag till ett rimligt pris kan sälja vidare den produkt den nya ersätter (eller möjligen panta den).

Men om varan delas av många eller säljs vidare, minskar antalet sålda av de nya. Då måste produktion (etc.) bli ännu billigare eller priset per enhet öka. Om produktionen blir billigare – se ovan. Om priserna ökar, får ännu färre råd att köpa dem, och priserna måste öka än mer.

Såvida inte lönerna höjs, naturligtvis. Men det driver upp kostnaden, därmed också priset, och så vidare.

Såvida inte produktion (etc.) kan rationaliseras ytterligare, med ännu färre anställda – varmed vi är tillbaka vid scenariot ”antalet anställda går mot noll” ovan.

Eller, naturligtvis, så är de produkter man hyr ut ännu fler än de som tillverkades för försäljning. Men det tar oss inte ur spiralerna åt det ena eller det andra hållet. Inte heller gör det något för det hållbara samhället, men säg den konsumtion som gör det.

Å andra sidan, om antalet anställda närmar sig noll innebär det ju samtidigt att de tidigare anställda kan göra något annat – som att framställa andra, nya produkter.

Kanske går det till och med att reducera de anställda till exakt noll, och låta jobbet helt utföras av mer eller mindre klipska maskiner. I det läget skulle ”ägare” bli det enda kvarvarande sysselsättningsalternativet.

Den som inte äger en egen process skulle vara illa ute och inte heller kunna bidra till att konsumera nya produkter. Det vore olyckligt, men inte helt säkert en katastrof. I vart fall inte för dem som är ägare till en verksamhet. I vart fall inte så länge de kan sälja till varandra.

Hur många konsumenter av det slaget skulle behövas? (Observera att vi nu alltså har lämnat de andra till sitt öde.) Två får väl betraktas som ett minimum, om någon form av marknadsekonomi ska bestå. Men måste den göra det? Är det något som hindrar att en person äger alla processer, och ser till att de levererar allt den personen – Number One – behöver?

Eller låt oss vända på det: Kan alla vara sådana personer, som var och en besitter de processer som tillgodoser de egna behoven? Ingen säljer, ingen köper. Ingen lånar, hyr eller delar.

Låt oss först bara hoppa över ett okänt antal logiska luckor, ta en nätt genväg förbi en rad tekniska hinder och ignorera flera säkert kniviga juridiska spörsmål. Jag menar, hur gör vi med livsmedel? Ska alla, i ett storskifte för det 21:a århundradet, få en egen åker för att odla sina tomater – eller kan vi printa dem? Och förresten, kan 3D-printrar printa 3D-printrar? Men med vilka råvaror? Ska alla också ha en egen gruva?

Med detta ur vägen – för varför låta pessimism och nejsägeri råda? – är vi slutligen [äntligen!] framme vid vad jag skulle vilja kalla:

Självhushållning 2.0

Det trodde man inte.