Häromdagen hörde jag på en podcast den sedelärande historien om FAST, världens största radioteleskop. Med en diameter på 500 meter bräcker det med råge det näst största i Arecibe, Puerto Rico, med sina 305 meter.
Det ringer ingen klocka? Lite svagt ändå? Med tanke på de gigantiska måtten är det väl det minsta man kan förvänta sig. Det, och att ett uttalat syfte med FAST är att finna spår efter utomjordiskt liv. Mycket riktigt har projektet beskrivits ett par gånger i NyTeknik, senast när det stod färdigt för tre år sedan.
Så vad har hänt sedan dess? Det är just det som är grejen: inte mycket. Faktum är att de tekniska delarna ännu inte är fullt funktionsdugliga. Orsaken till det är just vad den här podcasten handlar om, och det är minst sagt intressant.
Saken är nämligen den att de byggde upp hela rasket – de la ned drygt 1,6 miljarder kronor, bara så där – utan att ha klart för sig om det fanns någon som kunde få igång eländet.
Hur kunde det bli så tokigt? Visserligen gick initiativtagaren och vägröjaren för projektet hastigt bort för ett år sedan, och enligt den stillsamme forskaren Michael Kramer vid Max-Planck-institutet för radioastronomi finns det inte många som skulle kunna leda projektet vidare.
Redan det är intressant, men kan det vara hela förklaringen? Det är ju inte det.
I själva verket visar det sig att marknadskrafterna slår igenom till och med i den lika folkrika som toppstyrda kinesiska ekonomin. Det visar sig nämligen att det inte finns tillräckligt med ingenjörer och astronomer som är villiga att ta jobbet till de löner som erbjuds. Dessutom är det över huvud taget svårt att locka dem till arbete i den avlägsna håla (bokstavligt talat) där teleskopet är uppbyggt.
Jag trodde aldrig jag skulle kunna säga det här, men det verkar alltså vara brist på kineser.
Någon plan för kompetensförsörjningen förefaller man således inte ha haft, trots att man rimligen för flera år sedan borde ha kunnat förutse att det teleskop man planerade skulle finnas just där.
En fråga berättelsen emellertid lämnar obesvarad är vem som bär skulden för att det saknas folk. Vad den ytterst ansvariga kinesiska vetenskapsakademin anser om den saken lär vi aldrig få veta.
Men en sak törs jag gissa. Hade Svenskt Näringsliv haft en systerorganisation i Kina skulle de, utan att behöva hämta andan, bekymrat ha förklarat att det beror på det ”matchningsproblem” verksamheter som denna kämpar så tappert med.
Och ”matchningsproblem”, det kan vi däremot vara helt säkra på, det är alltid är någon annans fel.
Nåväl. Med lite flyt kanske de hittar inte bara liv därute i världsalltet med sitt teleskop, inte heller bara intelligent liv, utan till och med en oändlig mängd – det är ändå Universum vi talar om – anställningsbara ingenjörer, som också har ”rätt utbildning och rätt erfarenhet”.
Men för att hitta dem måste FAST-projektet förstås först hitta några riktigt billiga ingenjörer på vår egen planet, som inte har några problem med att bo och jobba i den avkrok där teleskopet är placerat.
Aj då.
Foto (modifierat): John Sarkissian (CSIRO Parkes Observatory)